SVENSKA KJV BIBELN™
Förklaringar till texten i KJV med fokus på ordval, översättning till svenska, mått och enheter, samt hänvisningar till parallella Bibelställen.
Vilken huggorm bet Paulus på ön Melita?
Vilken ö? Malta eller den illyriska ön?
Två olika öar bar i antiken namnet Melita (Melite):
Malta, söder om Sicilien, och
en ö vid Illyriens kust, nära Kefalinia i Adriatiska havet.
Den traditionella tolkningen identifierar Melita med Malta, men flera faktorer talar starkt emot detta:
Malta saknar giftormar som kan orsaka de akuta och livshotande symtom som folket i Apg 28:6 förväntade sig att Paulus skulle få. Den enda ”giftiga” arten där, europeisk kattorm (Telescopus fallax), är bakgifttandad och ofarlig för människor.
Den illyriska Melite hyser däremot sandhuggormen (Vipera ammodytes), Europas giftfarligaste orm, vars bett kan framkalla just de reaktioner som texten i Apostlagärningarna beskriver (svullnad, kollaps, dödsfara). Det finns även historiska dödsfall från sandhuggormen, bland annat bland soldater under fälttågen på Balkan, vilket ytterligare bekräftar giftets styrka.
Apg 27:27: “drivna omkring i Adria” I Nya Testamentets tid avsåg Adria inte bara dagens Adriatiska hav, utan ett större havsområde som även omfattade den södra delen av Joniska havet – området mellan Italien, Grekland och Illyriens kust. Ett skepp som drevs västerut av en nordoststorm från Kreta skulle naturligt föras in i detta område, och den illyriska Melite ligger inom den antika Adria, till skillnad från Malta. Den 14 dagar långa drivningen stämmer därför väl med en landning vid Illyriens kust.
Därför menar många forskare att den illyriska ön bättre motsvarar den Melita där Paulus strandade; medan Maltas fauna, som saknar dödliga giftormar, gör den traditionella identifikationen mindre sannolik.
Ett mirakel – en uppfyllelse av Kristus ord, eller en betydelselös händelse?
Paulus’ oskadda hand efter bettet av en giftorm (Apg 28:3–6) är ett tydligt mirakel, helt i linje med de tecken som Herren hade lovat skulle följa dem som trodde. Jesus sade att hans apostlar skulle utrustas med särskilda tecken, och bland dessa nämns uttryckligen:
“De skall taga upp ormar”,
och “om de dricka något dödligt, skall det icke skada dem”
(Mark 16:17–18).
Det Paulus erfar i Apg 28 är alltså en direkt uppfyllelse av Kristus ord: han skakar av sig en orm vars gift enligt naturens gång borde ha orsakat snabb svullnad, kollaps och möjlig död, vilket också lokalbefolkningen väntade (Apg 28:6).
Att ingen som helst skada drabbade honom visar att Guds löfte stod fast och att Paulus bar apostolisk auktoritet. Miraklet blev också ett starkt vittnesbörd för folket på ön Melita, vilket ledde till att de “ändrade sig och sade att han var en gud” (v. 6) – deras sätt att uttrycka att något övernaturligt måste ha skett.
Att hävda att Paulus blev biten av Kattormen på ön Malta är att förneka Herrens löfte till apostlarna och det utlovade mirakel som vi läser i Markus 16:17–18. (Se nedanstående faktaruta som jämför Sandhuggormen och Kattormen).
Illyriska Melita eller Malta
1. “Adria” i Nya Testamentets tid: inte bara dagens Adriatiska hav.
"Men när den fjortonde natten var kommen, medan vi drevs omkring på Adria, märkte sjömännen vid midnatt att de var nära något land." – Apg 27:27
Den Melita som låg vid Illyriens kust motsvarar i modern tid ön Mljet i dagens Kroatien, i Dalmatien. I antiken kallades ön Melite eller Melita, och flera klassiska källor placerar den i det område som då hörde till Adria, vilket överensstämmer med Apg 27–28. Mljet förväxlas ibland med Malta, men namnet och läget i Adriatiska havet pekar på att detta är den antika illyriska Melite. Nyckelordet i Apg 27:27 är Adria (Ἀδρίας – Adriatiska området). På 100–talet f.Kr.–200–talet e.Kr. användes namnet Adria om ett större havsområde än dagens ”Adriatiska hav”.
Det omfattade:
hela Adriatiska havet, och
delar av södra Joniska havet,
området mellan Italien, Grekland och Illyrien.
Antika sjökort, Strabo, Ptolemaios och andra geografer visar att “Adria” var ett mycket vidare begrepp än idag. Det betyder: Ett fartyg som drevs i Adria kunde mycket väl hamna vid Illyriens kust.
2. Den illyriska Melita ligger inom det antika området “Adria”.
Detta är avgörande då den illyriska Melita (vid Kefalinia) ligger mitt i det historiska Adriatiska området, precis där Apg 27 placerar skeppet.
Malta däremot ligger sydväst om Sicilien, långt utanför det hav som antikens författare kallade “Adria”. Det är ett av de starkaste argumenten mot Malta som plats för Melita.
3. Vind- och strömriktningar i Apg 27 leder naturligt mot illyriska Melite
I Apg 27 blåser en Nordoststorm (Euroklydon/Evroklydon), och skeppet:
Det är precis den kurs som skulle föra ett drivande fartyg mot Illyriens kust, inte Malta.
Moderna marinarkeologer har visat att samma vindriktning och strömförhållanden inte naturligt för skepp mot Malta, men väl mot området runt Kefalinia.
4. “När natten hade kommit till den fjortonde natten…”
Det är beräknat att:
Ett drivande antikt lastfartyg i storm,
från positionen vid Kreta där Apg 27 placerar dem,
skulle nå Illyriens kust på ca 13–15 dagar –
vilket perfekt matchar texten.
Däremot skulle kursen till Malta kräva en onaturlig sydvästlig drift, som strider mot all känd meteorologi i det området.
När Apg 27:27 säger att skeppet drev i Adria, stämmer detta utmärkt med att Paulus landade på den illyriska Melita, eftersom den:
ligger inom det havsområde som Nya Testamentets geografi kallar “Adria”,
ligger i naturlig drivningsväg från Kreta vid en nordoststorm,
passar den tidsangivelse på 14 dagar som Lukas ger.
Malta däremot ligger utanför “Adria” enligt antikens språkbruk och passar inte berättelsens vind- och strömförhållanden.
Faktaruta: Sandhuggormen
(från illyriska Melita)
Allmänt
Namn: Sandhuggorm (Vipera ammodytes)
Familj: Huggormar (Viperidae)
Rykte: Betraktas allmänt som Europas giftfarligaste orm
Utbredning: Balkan, Grekland, Albanien, Montenegro, Nordmakedonien, Serbien, Bulgarien, sydöstra Österrike, Slovenien, Kroatien.
Kännetecken
Längd: Vanlig längd: 60–90 cm. Honor blir i regel större och tyngre än hanar. Största dokumenterade individerna (främst honor): upp till 110–120 cm.
Huvud: brett, triangelformat; tydligt markerade ögonbryn.
Rostrum: karakteristiskt ”horn” på nosen (därav namnet ammodytes, ”sandgrävare”).
Mönster: mörk zig-zag-linje längs ryggen, ofta mycket tydlig.
Färg: varierande – grå, brun, rödaktig eller silvergrå.
Gift
Giftets natur: kombination av hemotoxiner (påverkar blod och koagulation), proteolytiskakomponenter (vävnadsnedbrytande), neurotoxiner (påverkar nervsystemet).
Symtom: snabb smärta, svullnad, missfärgning, blodtrycksfall, yrsel, stickningar, kräkningar, i svåra fall inre blödningar, chock eller andningspåverkan.
Dödlighet: Giftstyrkan är betydande för en europeisk ormart ; modern toxikologi anger en LD₅₀ omkring 1–1,5 mg/kg, vilket visar att sandhuggormens gift är tillräckligt potent för att orsaka allvarlig förgiftning och i vissa fall död (speciellt utan modern sjukvård). Detta bekräftar trovärdigheten i de historiska rapporterna om soldater som avlidit av bett under fälttågen på Balkan.
Beteende
Ofta lugn, men kan vara snabb och träffsäker vid anfall.
Ligger gärna gömd i stenig terräng, buskmarker och torra sluttningar.
Aktiv vår–höst, dagaktiv i svalt väder.
Relevans för Apg 28
Sandhuggormens gift och reaktionsmönster motsvarar exakt de symtom som folket på Melita förväntade att Paulus skulle visa:
Detta gör Vipera ammodytes till den enda rimliga kandidat som kan förklara händelsen i Apg 28, vilket i sin tur talar för att Melita var den illyriska ön snarare än Malta.
Faktaruta: Europeisk kattorm
(från Malta)
Allmänt
Namn: Europeisk kattorm (Telescopus fallax)
Underart på Malta: T. f. marmoratus
Familj: Kolubriska ormar (Colubridae)
Status: Enda ”giftiga” ormarten på Malta – men ofarlig för människor.
Utbredning: Malta, sydöstra Europa, vissa delar av Mindre Asien.
Kännetecken
Längd: vanligtvis 60–80 cm, ibland upp till ca 100 cm.
Ögon: stora, med vertikal pupill – liknar kattens, därav namnet.
Mönster: gråaktig eller beige grundfärg med mörka sadelformade fläckar.
Kroppsform: slank, med liten triangelformad huvudskiljning.
Gift och bett
Klassas som bakgifttandad (opisthoglyf).
Giftet är svagt, främst inriktat mot små bytesdjur (ödlor, småfåglar).
Giftet kan inte injiceras djupt, och arten kan inte orsaka svullnad eller systemisk förgiftning hos människor.
Bett leder oftast inte ens till lokal irritation.
Beteende
Relevans för Apg 28
Kattormen kan inte medicinskt förklara den reaktion som folket på Melita förväntade sig av Paulus — att han skulle
svälla upp, eller
falla död ned plötsligt.
Därför kan Telescopus fallax inte vara ormen som nämns i Apostlagärningarna 28, och detta visar att Malta inte passar den Bibliska beskrivningen. Den illyriska Melite, där Vipera ammodytes förekommer, passar däremot exakt.
Skillnaden mellan bakgifttandad orm och huggorm – giftapparat och bett
1. Bakgifttandade ormar (opisthoglyfa) – t.ex. Telescopus fallax
Har förlängda tänder längst bak i överkäken.
Giftkanalen är öppen (giftet rinner efter en fåra i tanden), inte rörformig (som en injektionsnål).
För att giftet ska överföras måste ormen upprepat tugga in tänderna i bytet.
Giftet rinner ned längs tanden, snarare än injiceras under tryck.
Giftet är oftast svagt, anpassat för små djur.
Kan inte leverera en snabb, djup injektion vid ett snabbt hugg.
På människor sker nästan ingen giftöverföring, och bettet ger i regel inga medicinska symtom.
En bakgifttandad orm kan inte orsaka den akuta svullnad, smärta och livsfara som förväntades i Apg 28.
2. Huggormar (solenoglyfa) – t.ex. Vipera ammodytes
Har stora, ihåliga giftfångständer längst fram i överkäken.
Tänderna är uppfällbara och sitter som ”injektionsnålar”.
Giftet pumpas omedelbart och djupt in i vävnaden vid ett snabbt hugg.
Giftet är kraftigt, ofta en kombination avhemotoxiner,proteolytiska toxiner,och ibland neurotoxiner.
Symtom uppträder inom sekunder till minuter:stark smärta,snabb svullnad,missfärgning,cirkulationspåverkan,risk för kollaps eller död.
En huggorm kan exakt framkalla den reaktion som folket på Melita förväntade sig av Paulus.
(För mer angående ormar i Bibeln se not i SKJVB 4 Mos. 21:5-9).
© Bibelbiblioteket™ - Bibeln.Online: 1611 AV, den Auktoriserade King James Version - Svenska utgåvan - Svenska KJV Bibeln™