SVENSKA KJV BIBELN™
Förklaringar till texten i KJV med fokus på ordval, översättning till svenska, mått och enheter, samt hänvisningar till parallella Bibelställen.
*Notering 1 v. 1-11: Här står evangeliet i Bibeln v. 1-4, "till er kungör jag evangeliet som jag predikade för er:". I dessa verser ger Paulus själva kärnan av evangeliet, det budskap genom vilket de troende är frälsta: "Genom vilket ni också är frälsta" (v. 2).
Enligt KJV är evangeliets innehåll tydligt uttryckt i tre led:
"hur Kristus dog för våra synder enligt skrifterna;"
att han blev begraven
att han uppstod igen på tredje dagen enligt skrifterna
Uttrycket "hur Kristus dog för våra synder" ("how that Christ died for our sins") betonar på vilket sätt och av vilken orsak Kristus dog — för våra synder, i överensstämmelse med Skriftens vittnesbörd om den försonande döden (Jes 53; Ps 22; Sak 12:10). Detta uttryck saknas eller försvagas i flera moderna Bibelöversättningar, där den inledande markören "hur" (“how”) ofta utelämnas, till vilket gör evangeliets definierande innehåll mindre precist återgivet.
Paulus’ formulering stämmer med hans undervisning i andra brev:
Kristus är försonaren genom sitt blod (Kol 1:14–20).
Gud framställde honom som nådestolen genom tron på hans blod (Rom 3:25).
Evangeliet är er frälsning, som de tog emot när de hörde sanningens ord (Ef 1:13–14).
"Ty av nåd är ni frälsta genom tro; och det är inte av er själva: Guds gåva är det: Inte av gärningar, för att ingen skall kunna berömma sig." – Ef 2:8-9.
Verserna 5–11 fortsätter med vittnesbörden om Jesus uppståndelse, från Kefas, de tolv, mer än femhundra bröder, Jakob och till sist Paulus själv. Detta visar att evangeliet inte var olika hos apostlarna: “Så predikade vi, och så trodde I” (v. 11). Deras förkunnelse var alltså ett och detsamma, grundad på Kristus död för våra synder, begravning och hans uppståndelse.]
*Notering 2 v. 1-11: Paulus framhåller att evangeliet är det budskap genom vilket de troende är frälsta, så länge deras tro omfattar hela evangeliets innehåll. När han säger att några kan ha “trott förgäves” (v. 2), innebär detta inte att en frälst troende kan förlora sin frälsning, utan att tron är tom och utan verkan om den inte omfattar Kristus uppståndelse. Hela kapitlet visar att om man förnekar uppståndelsen, då har man trott ett budskap utan kraft, eftersom evangeliet står och faller med att Kristus verkligen uppstod (v. 12–19). En sådan “tom tro” är alltså en tro som saknar det väsentliga innehållet, inte en tro som en gång varit äkta och sedan förlorats.
a) Paulus förklarar att frälsning sker genom det evangelium som han predikade (v. 1–4): Kristus död för våra synder, hans begravning och hans uppståndelse enligt skrifterna. Evangeliet är både grundvalen och ställningen för den troende. När Paulus säger att de “står” i evangeliet (v. 1), beskriver han deras fasta och oföränderliga position i Guds nåd genom tron i Herren Jesus Kristus.
"DÄRFÖR rättfärdiggörs vi av tro, och har frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus: Av vilken vi också har tillgång genom tro in i denna nåd, vari vi står, och gläds i hoppet om Guds härlighet." (Rom 5:1-2)
"Ty av nåd är ni frälsta genom tro; och det är inte av er själva: Guds gåva är det: Inte av gärningar, för att ingen skall kunna berömma sig." (Ef 2:8-9)
b) Paulus använder även samma ord “mottagit” i både v. 1 och v. 3. Detta visar den apostoliska överföringen av evangeliet: de troende i Korint mottog evangeliet av Paulus, och Paulus mottog det själv av Herren (jfr Gal 1:11–12). Evangeliet är därför inte en mänsklig konstruktion, utan ett överfört och anförtrott budskap, vidarebefordrat oförändrat från Kristus till aposteln och från aposteln till församlingen.
"Men Gud anförtror sin kärlek till oss, genom att Kristus dog för oss, medan vi ännu var syndare. Så mycket mer, sedan vi nu rättfärdiggjorts genom hans blod, skall vi frälsas från vrede genom honom. Ty om, när vi var fiender, blev vi förlikade med Gud genom hans Sons död, så mycket mer, som förlikade, skall vi vara frälsta genom hans liv. Och inte bara det, utan vi gläds också i Gud genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har mottagit försoningen." (Rom 5:8-11)
c) Uttrycket “enligt skrifterna” upprepas två gånger (v. 3 och v. 4), vilket betonar att både Kristus död för våra synder och hans uppståndelse på tredje dagen skedde i full överensstämmelse med Gamla Testamentets profetior (t.ex. Jes 53; Ps 22; Hos 6:2). Evangeliet är därmed rotat i skriftens vittnesbörd, inte i tradition eller mänsklig fantasi.
"Han som själv bar våra synder i sin egen kropp upp på träet, för att vi, som är döda från synderna, skulle leva för rättfärdigheten: genom vars sårstrimmor ni blev helade". (1Petr 2:24, jfr Jes 53:5).
d) Denna tro måste omfatta Kristus kroppsliga uppståndelse. Evangeliet bygger inte på andlig symbolik utan på att Jesus verkligen uppstod i samma kropp som blev lagd i graven. Han sade själv att hans kropp var “detta tempel” som skulle brytas ned och resas upp igen (Joh 2:19–21). Efter uppståndelsen visade han lärjungarna sina händer och fötter och sade:
“Se mina händer och mina fötter, att det är jag själv: rör vid mig, och se; ty en ande har icke kött och ben, såsom ni ser att jag har.” (Luk 24:39).
Detta bekräftar att uppståndelsen var kroppslig, inte andlig. Jesus sade också:
“Jag är uppståndelsen och livet; han som tror på mig, han skall leva, om han än dör.” (Joh 11:25–26).
Den tro som frälser är därför knuten till honom som den kroppsligt uppståndne, vars seger över döden gör de troendes uppståndelse viss (1 Kor 15:20–23).
"Och detta är vittnesbördet, att Gud har givit oss evigt liv, och detta liv är i hans Son. Han som har Sonen har livet; och han som inte har Guds Son har inte livet. Detta har jag skrivit till er som tror på Guds Sons namn; för att ni skall veta att ni har evigt liv, och för att ni skall tro på Guds Sons namn." (1Joh 5:11-13).
Om uppståndelsen förnekas, då är tron “förgäves”, inte för att en troende förlorar frälsningen, utan därför att tron saknar sitt innehåll — Kristus verkliga död och verkliga uppståndelse (1 Kor 15:14–17).]
v. 50-58 [*Notering: Här står det om läran om uppryckandet i Bibeln. Uppståndelsen av troende som har dött och uppryckandet av de som lever och är kvar. Paulus uppenbarar här ett mysterium (v. 51): att alla troende inte ska somna (dö), men att alla ska förvandlas när Herren kommer. Detta mysterium rör de levande i Kristus vid hans återkomst och är skilt från Gamla Testamentets uppståndelsehopp. Förvandlingen sker i ett ögonblick, i ett ögonblicks blinkning, när den sista trumpetstöten ljuder och de döda i Kristus uppstår oförgängliga, medan de levande förvandlas (v. 52–53).
Paulus beskriver samma händelse i 1 Thess 4:13–18, där Herren själv stiger ned, de döda i Kristus uppstår först, och de levande som då är kvar rycks upp för att möta Herren i luften. Detta är den nytestamentliga uppenbarelsen om kyrkans uppryckande, före den kommande vedermödan, då Gud återupptar sina rådslut med Israel (jfr Dan 9:24–27). När de troende får oförgänglighet och odödlighet (v. 53–54), då fullbordas ordet: “Döden är uppslukad i seger.” Döden har sin sting i synden, och syndens styrka kommer från lagen (v. 56), men Gud ger segern genom Jesus Kristus (v. 57). Detta stämmer med Joh 1 Joh 3:2, där de troende får löftet att när han uppenbaras, skall vi bli honom lika, eftersom vi skall se honom sådan han är. Vers 58 är den praktiska slutsatsen: eftersom uppståndelsen och förvandlingen är viss, skall de troende stå fasta och överflöda i Herrens verk, i visshet om att deras arbete inte är förgäves.]
© Bibelbiblioteket™ - Bibeln.Online: 1611 AV, den Auktoriserade King James Version - Svenska utgåvan - Svenska KJV Bibeln™