SALOMOS ORDSPRÅK.

1873 Carl XII:s Bibel

ORDSPRÅKSBOKEN, 1. CAPITLET

Vishets källa. Dårars straff.

Ords 1:1. Detta är Salomos Ordspråk, Davids sons, Israels Konungs;

Ords 1:2. Till att deraf lära vishet och tukt;

Ords 1:3. Förstånd, klokhet, rättfärdighet, dom och fromhet;

Ords 1:4. Att de fåkunnige måga varda vise, och de ynglingar förnuftige och försigtige.

Ords 1:5. Den der vis är, han hörer till, och förbättrar sig; och den der förståndig är, han tager vid råd;

Ords 1:6. Att han skall förstå ordspråk, och deras uttydelse; de visas läro, och deras gåtor.

Ords 1:7. HERRANS fruktan är begynnelsen till att lära; de galna förakta vishet och tuktan.

Ords 1:8. Min son, hör dins faders tuktan, och förlåt icke dine moders bud;

Ords 1:9. Ty detta är dino hufvude en skön prydning, och en kedja om din hals.

Ords 1:10. Min son, om skalkar locka dig, så följ icke;

Ords 1:11. Om de säga: Gack med oss, vi vilje vakta efter blod, och gildra för den oskyldiga utan sak;

Ords 1:12. Vi vilje dem uppsluka lefvande, såsom helvetet; och de fromma, såsom dem der neder i grafvena fara;

Ords 1:13. Vi vilje finna stora ägodelar; vi vilje fylla vår hus med rof;

Ords 1:14. Vågat med oss; en pung skall vara allas våras.

Ords 1:15. Min son, vandra intet den vägen med dem; vakta din fot för deras stig.

Ords 1:16. Ty deras fötter löpa till det ondt är, och skynda sig till att utgjuta blod.

Ords 1:17. Ty det är fåfängt utkasta nät för foglarnas ögon;

Ords 1:18. Och vakta de sjelfve efter hvarsannars blod; och den ene står efter den andras lif.

Ords 1:19. Alltså göra alle girige, att den ene tager dem andra lifvet bort.

Ords 1:20. Visheten klagar ute, och låter höra sig på gatomen.

Ords 1:21. Hon ropar i partomen ut för folket; hon talar sin ord i stadenom:

Ords 1:22. Huru länge viljen I, fåkunnige, fåkunnige vara; och de bespottare lust hafva till gabberi, och de galne hata lärdom?

Ords 1:23. Vänder eder till mitt straff; si, jag vill utsäga eder min anda, och göra eder min ord kunnig.

Ords 1:24. Efter jag nu kallar, och I neken det; jag räcker mina hand ut, och ingen aktar dertill;

Ords 1:25. Och I låten fara all min råd, och viljen icke mitt straff;

Ords 1:26. Så vill jag ock le åt edro ofärd, och begabba eder, när det kommer som I frukten;

Ords 1:27. När öfver eder kommer, såsom en storm, det I frukten, och edor ofärd såsom ett väder; när öfver eder kommer ångest och nöd.

Ords 1:28. Då skola de åkalla mig, men jag skall intet svara; de skola bittida söka mig, och intet finna;

Ords 1:29. Derföre, att de hatade lärdom, och ville icke hafva HERRANS fruktan;

Ords 1:30. Ville icke mitt råd, och lastade all min straff.

Ords 1:31. Så skola de äta af sins väsendes frukt, och af sin råd mätte varda;

Ords 1:32. Att de fåkunnigas luste dräper dem, och de galnas lycka förgör dem.

Ords 1:33. Men den mig hörer, han skall säker blifva, och nog hafva, och för intet ondt frukta.

ORDSPRÅKSBOKEN, 2. CAPITLET

Egen flit och Guds nåd ger vishet.

Ords 2:1. Min son, vill du anamma mitt tal, och min bud när dig behålla,

Ords 2:2. Så låt din öron gifva akt på vishet, och böj ditt hjerta dertill med flit.

Ords 2:3. Ty om du far derefter med flit, och beder derom;

Ords 2:4. Om du söker efter henne, såsom efter silfver, och letar efter henne, såsom efter en skatt;

Ords 2:5. Så skall du förstå HERRANS fruktan, och Guds kunskap finna.

Ords 2:6. Ty Herren gifver vishet, och utaf hans mun kommer vett och förstånd.

Ords 2:7. Han låter dem redeligom väl gå, och beskärmar de fromma;

Ords 2:8. Och bevarar dem som rätt göra, och bevarar sina heligas väg.

Ords 2:9. Då skall du förstå rättfärdighet, och dom; och fromhet, och allan godan väg.

Ords 2:10. Om vishet faller dig på hjertat, så att du gerna lärer,

Ords 2:11. Så skall godt råd bevara dig, och förstånd skall gömma dig;

Ords 2:12. Att du icke råkar in uppå de ondas väg, eller ibland dem som tala det vrångt är;

Ords 2:13. Och öfvergifva den rätta vägen, och gå mörka stigar.

Ords 2:14. De der glädjas att göra illa, och äro glade uti sitt onda och vrångvisa väsende;

Ords 2:15. Hvilke sin väg förvända, och följa villstigar;

Ords 2:16. Att du icke råkar in till ens annars hustru, och den icke din är, den slät ord gjfver;

Ords 2:17. Och öfvergi!ver sins ungdoms herra, och förgäter sins Guds förbund;

Ords 2:18. Ty hennes hus böjer sig till döden och hennes gånger till de förtappade;

Ords 2:19. Alle de som ingå till henne, de komma intet igen, och fatta icke lifsens väg;

Ords 2:20. Att du må vandra på en god väg, och blifva på rätta stråtene.

Ords 2:21. Ty de rättfärdige skola bo i landena, och de fromme skola derinne blifva;

Ords 2:22. Men de ogudaktige skola utu landena utrotade varda, och de föraktare skola derut förgjorde varda.

ORDSPRÅKSBOKEN, 3. CAPITLET

Frukta Gud, och sök vishet.

Ords 3:1. Min son, förgät icke min lag, och ditt hjerta behålle min bud;

Ords 3:2. Ty de skola skaffa dig långt lif, och god år, och frid.

Ords 3:3. Nåd och trohet skola icke förlåta dig. Häng dem på din hals, och skrif dem uti dins hjertas taflo;

Ords 3:4. Så skall du finna ynnest och klokhet, den Gudi och menniskom täck är.

Ords 3:5. Förlåt dig på HERRAN af allt hjerta, och förlåt dig icke uppå ditt förstånd;

Ords 3:6. Utan tänk uppå honom i allom dinom vägom, så skall han föra dig rätt.

Ords 3:7. Låt dig icke tycka att du äst vis, utan frukta HERRAN, och vik ifrå det ondt är.

Ords 3:8. Det skall vara dinom nafla helsosamt, och vederqvicka din ben.

Ords 3:9. Hedra HERRAN af dina ägodelar, och af all dins årsväxts förstling;

Ords 3:10. Så skola dina lador fulla varda, och dine presser med must öfverflyta.

Ords 3:11. Min son, förkasta icke HERRANS tuktan, och var icke otålig, då han straffar;

Ords 3:12. Ty hvilken HERREN älskar, honom straffar han, och hafver ett behag till honom, såsom en fader till sonen.

Ords 3:13. Säll är den menniska, som vishet finner, och den menniska, hvilko förstånd tillflyter.

Ords 3:14. Ty det är bättre hafva henne än silfver, och hennes frukt bättre än guld.

Ords 3:15. Hon är ädlare än perlor, och allt det du önska må, är henne icke likt.

Ords 3:16. Långt lif är på hennes högra hand, på hennes venstra är rikedom och ära.

Ords 3:17. Hennes vägar äro lustige vägar, och alle hennes stigar äro frid.

Ords 3:18. Hon är lifsens trä allom dem som fatta henne; och salige äro de som hålla henne;

Ords 3:19. Ty HERREN hafver grundat jordena genom vishet, och genom sitt råd tillredt himmelen.

Ords 3:20. Genom hans ord äro djupen åtskild, och skyarna med dagg drypande vordne.

Ords 3:21. Min son, låt henne icke ifrå din ögon vika, så skall du lyckosam och klok varda.

Ords 3:22. Det skall vara dine själs lif, och din mun skall täck vara.

Ords 3:23. Då skall du på dinom väg säker vandra, att din fot icke stöter sig.

Ords 3:24. Lägger du dig, så skall du intet frukta dig, utan sofva sötliga;

Ords 3:25. Att du icke betorf frukta dig för hastig förskräckelse, eller för de ogudaktigas storm, då han kommer.

Ords 3:26. Ty HERREN är din tröst; han bevarar din fot, att han icke fången varder.

Ords 3:27. Neka dig icke att göra dem torftiga godt, om din hand af Gudi hafver magt sådant göra.

Ords 3:28. Säg icke till din vän: Gack bort, och kom igen, i morgon vill jag gifva dig; der du dock det nu hafver.

Ords 3:29. Far icke efter att göra dinom vän ondt, den uppå god tro när dig bor.

Ords 3:30. Kifva med ingom utan sak, om han dig intet ondt gjort hafver.

Ords 3:31. Följ icke en vrång man efter, och utvälj ingen af hans vägar;

Ords 3:32. Ty HERREN stygges vid den affälliga, och hans hemlighet är när de fromma.

Ords 3:33. Uti dens ogudaktigas hus är HERRANS förbannelse; men dens rättfärdigas hus varder välsignadt.

Ords 3:34. Han skall bespotta de bespottare; men dem eländom skall han nåd gifva.

Ords 3:35. De vise skola ärfva äro; men om de galne än högt uppkomma, varda de likväl till skam.

ORDSPRÅKSBOKEN, 4. CAPITLET

Öfva dygd; fly synd.

Ords 4:1. Hörer, min barn, edars faders tuktan, och akter uppå, att I mågen lära och kloke varda;

Ords 4:2. Ty jag gifver eder en god lärdom; öfvergifver icke min lag.

Ords 4:3. Ty jag var mins faders son, späd, och den endaste for mine moder.

Ords 4:4. Och han lärde mig, och sade: Låt ditt hjerta anamma min ord; håll min bud, så får du lefva.

Ords 4:5. Anamma vishet, anamma förstånd; förgät icke, och vik icke ifrå mins muns tal.

Ords 4:6. Öfvergif henne icke, så skall hon behålla dig; älska henne, så skall hon bevara dig;

Ords 4:7. Ty vishetenes begynnelse är, när man gerna hörer henne, och hafver klokhetena kärare, än alla ägodelar.

Ords 4:8. Akta henne högt, så skall hon upphöja dig, och skall komma dig till äro, om du hafver henne kär.

Ords 4:9. Hon skall ditt hufvud härliga pryda, och hedra dig med en dägelig krono.

Ords 4:10. Så hör, min son, och tag vid mitt tal, så skola din år mång varda.

Ords 4:11. Jag vill föra dig på vishetenes väg; jag vill leda dig på rätta stigen;

Ords 4:12. Så att, när du går, skall din gång icke varda dig tung, och när du löper, skall du icke stöta dig.

Ords 4:13. Anamma tuktan, öfvergif henne icke; bevara henne, ty hon är ditt lif.

Ords 4:14. Kom icke uppå de ogudaktigas stig, och träd icke uppå de ondas väg.

Ords 4:15. Låt fara honom, och gack icke på honom; vik ifrå honom, och gack framom.

Ords 4:16. Ty de sofva icke, utan de hafva gjort illa, och gifva sig icke ro, utan de hafva gjort skada.

Ords 4:17. Ty de föda sig af ogudaktigt bröd; och dricka af vrånghetenes vin.

Ords 4:18. Men de rättfärdigas stig skin såsom ett ljus, hvilket framgår, och lyser allt intill fullan dag.

Ords 4:19. Men de ogudaktigas väg är såsom mörker, och de veta icke, hvar de fallande varda.

Ords 4:20. Min son, akta uppå min ord, och böj din öron till mitt tal.

Ords 4:21. Låt dem icke komma ifrå din ögon; behåll dem i ditt hjerta.

Ords 4:22. Ty de äro lif dem som finna dem, och helsosam deras hela kroppe.

Ords 4:23. Bevara ditt hjerta med all flit; ty derutaf går lifvet.

Ords 4:24. Låt bort ifrå dig en ond mun, och vrånga läppar låt långt vara ifrå dig.

Ords 4:25. Låt din ögon se rätt fram för sig, och din ögnalock se rätt fram för dig.

Ords 4:26. Låt din fot gå lika, så går du visst.

Ords 4:27. Vik hvarken på högra eller på venstra sidona; vänd din fot ifrå det ondt är.

ORDSPRÅKSBOKEN, 5. CAPITLET

Sky horeri; lef kysk.

Ords 5:1. Min son, gif akt uppå mina vishet, böj din öron till mina läro;

Ords 5:2. Att du må behålla god råd, och din mun veta beskedlighet.

Ords 5:3. Ty ene skökos läppar äro en hannogskaka, och hennes hals är halare än olja;

Ords 5:4. Men framdeles bäsk som malört, och skarp såsom ett tveeggadt svärd.

Ords 5:5. Hennes fötter löpa neder till döden; hennes råd gånger få helvetet.

Ords 5:6. Hon går icke rätt fram på lifsens väg; ostadig äro hennes steg, så att hon icke vet hvart hon går.

Ords 5:7. Så hörer mig nu, min barn, och viker icke ifrå mins muns tal.

Ords 5:8. Låt dina vägar vara fjerran ifrå henne, och nalkas intet intill hennes husdörr;

Ords 5:9. Att du icke skall gifva dina äro dem främmandom, och din år dem grymma;

Ords 5:10. Att främmande icke skola mätta sig af dine förmågo, och ditt arbete icke vara uti ens annars hus;

Ords 5:11. Och du måtte framdeles sucka, när du ditt lif och gods förtärt hafver;

Ords 5:12. Och säga: Ack! huru hafver jag hatat tuktan, och mitt hjerta straff försmått;

Ords 5:13. Och hafver icke lydt mina lärares röst, och icke böjt min öron till dem som mig lärde?

Ords 5:14. Jag är fulltnär i all olycko kommen, att jag den meniga hopen och sällskapet följt hafver.

Ords 5:15. Drick vatten utaf dina gropar, och hvad af dinom brunn utflyter.

Ords 5:16. Låt dina källor utflyta, och vattubäckerna uppå gatorna;

Ords 5:17. Men haf du dem allena, och ingen främmande med dig.

Ords 5:18. Din brunn vare välsignad, och gläd dig af dins ungdoms hustru.

Ords 5:19. Hon är ljuflig såsom en hind, och täck såsom en rå; låt hennes kärlek alltid mätta dig, och förlusta dig alltid uti hennes kärlek.

Ords 5:20. Min son, hvi vill du förlusta dig med en främmande, och famntager ens annars?

Ords 5:21. Ty hvars och ens mans vägar äro för HERRANOM, och han mäter alla deras gångar.

Ords 5:22. Dens ogudaktigas misshandel skall gripa honom, och med sina synders snaro skall han hållen varda.

Ords 5:23. Han skall dö, derföre att han icke vill låta lära sig, och för sin stora dårskaps skull vill fara.

ORDSPRÅKSBOKEN, 6. CAPITLET

Borgen. Lättja. Löshet. Lydnad.

Ords 6:1. Min son, varder du lofvetsman för din nästa, så hafver du häktat dina hand intill en främmanda;

Ords 6:2. Du äst invefvad med dins muns tal, och gripen uti dins muns ord.

Ords 6:3. Så gör dock, min son, alltså, och undsätt dig; ty du äst kommen dinom nästa i händer; löp, skynda dig, och drif din nästa.

Ords 6:4. Låt icke din ögon sofva, eller din ögnahvarf sömnig vara.

Ords 6:5. Uthjelp dig, såsom en rå utu handene, och såsom en fogel utu foglafängarens hand.

Ords 6:6. Gack bort till myrona, du later; se uppå hennes seder, och lär.

Ords 6:7. Ändock hon ingen Första eller höfvitsman, eller herra hafver,

Ords 6:8. Tillreder hon dock likväl sitt bröd om sommaren, och samkar sin mat i andene.

Ords 6:9. Huru länge ligger du, later? När vill du uppstå af dinom sömn?

Ords 6:10. Ja, sof ännu litet, tag der ännu en sömn före; lägg ännu litet händerna tillhopa, att du må sofva;

Ords 6:11. Så skall fattigdomen med hast komma öfver dig, såsom en vandrare, och armod såsom en väpnad man.

Ords 6:12. En bedrägelig menniska, en skadelig man går med vrångom mun;

Ords 6:13. Vinkar med ögonen, tecknar med foten, viser med fingren;

Ords 6:14. Tänker alltid något ondt och argt i sitt hjerta, och kommer trätor åstad.

Ords 6:15. Derföre skall honom hans ofärd hasteliga komma; och skall med snarhet sönderbråkad varda, så att der ingen hjelp vara skall.

Ords 6:16. Si, sex stycke hatar HERREN, och vid det sjunde hafver han en styggelse:

Ords 6:17. Högfärdig ögon, falsk tungo, händer som utgjuta oskyldigt blod;

Ords 6:18. Hjerta som med arga list umgår, fötter som snare äro till att göra skada;

Ords 6:19. Ett falskt vittne som icke skämmes att tala lögn, och den der träto emellan bröder åstadkommer.

Ords 6:20. Min son, bevara dins faders bud, och låt icke fara dine moders lag.

Ords 6:21. Bind dem tillhopa på ditt hjerta dageliga, och häng dem på din hals;

Ords 6:22. När du går, att de leda dig; när du ligger, att de bevara dig; när du uppvaknar, att de äro ditt tal.

Ords 6:23. Ty budet är en lykta, och lagen är ett ljus; och tuktans straff är lifsens väg;

Ords 6:24. På det du må bevarad blifva för en ond qvinno; för enes främmandes släta tungo.

Ords 6:25. Låt hennes dägelighet icke göra dig lusta i ditt hjerta, och förtag dig icke på hennes ögnahvarf.

Ords 6:26. Ty en sköka tager enom sitt bröd ifrå; men en gift qvinna fångar ädla lifvet.

Ords 6:27. Kan ock någor behålla eld i barmen, så att hans kläder icke brinna?

Ords 6:28. Huru skulle någor gå på glöd, så att hans fötter icke brände varda?

Ords 6:29. Alltså går det honom, som till sins nästas hustru går; der blifver ingen ostraffad, den vid henne kommer.

Ords 6:30. Det är enom tjuf icke så stor skam, om han stjäl till att mätta sina själ, då honom hungrar;

Ords 6:31. Och om han gripen varder, gifver han det sjufaldt igen, och lägger dertill alla ägodelarna i sitt hus.

Ords 6:32. Men den som med ene qvinno hor bedrifver, han är en dåre, och förer sitt lif uti förderf.

Ords 6:33. Dertill skall plåga och skam komma uppå honom, och hans skam skall intet utskrapad varda.

Ords 6:34. Ty mansens harm hafver nit, och skonar intet på hämndenes tid;

Ords 6:35. Och ser icke till någon person, den försona måtte; och tager intet vid, om du än mycket skänka ville.

ORDSPRÅKSBOKEN, 7. CAPITLET

Budets nytta. Skökors akt.

Ords 7:1. Min son, behåll min ord, och göm min bud när dig.

Ords 7:2. Behåll min bud, så får du lefva, och min lag såsom din ögnasten.

Ords 7:3. Bind dem på din finger, skrif dem pådins hjertas taflo.

Ords 7:4. Säg till vishetena: Du äst min syster, och kalla klokhetena dina fränko;

Ords 7:5. Att du bevarad varder för en främmande qvinno, för ens annars, som slät ord gifver.

Ords 7:6. Ty i fenstret på mitt hus såg jag ut genom gallret;

Ords 7:7. Och såg ibland de fåkunniga, och vardt varse ibland barn en galen yngling.

Ords 7:8. Den gick på gatone utmed ett hörn, och trädde in uppå vägen åt hennes hus;

Ords 7:9. I skymningene, om aftonen af dagenom, då det natt vardt, och mörkt var;

Ords 7:10. Och si, der mötte honom en qvinna, i skökoklädnad, listig;

Ords 7:11. Vildsinnad och ostyrig, så att hennes fötter icke kunde blifva i sitt hus;

Ords 7:12. Nu är hon ute, nu på gatone, och vaktar vid all hörn.

Ords 7:13. Hon tog honom fatt, och kysste honom utan skam, och sade till honom:

Ords 7:14. Jag hafver i dag betalat tackoffer för mig, och mitt löfte.

Ords 7:15. Derföre är jag utgången till att möta dig, till att söka ditt ansigte bittida, och hafver funnit dig.

Ords 7:16. Jag hafver skönliga tillpyntat min säng, med brokot täcken utur Egypten;

Ords 7:17. Jag hafver bestänkt min sängekammar med myrrham, aloes och kanel.

Ords 7:18. Kom, låt oss bola allt intill morgonen, och låt oss älskog sköta.

Ords 7:19. Ty mannen är icke hemma; han är bortfaren långväga.

Ords 7:20. Han hafver tagit penningasäcken med sig; han skall först hemkomma till högtidsdagen.

Ords 7:21. Hon talade för honom med mång ord, och fick honom in med sin släta mun.

Ords 7:22. Han går straxt in med henne, såsom en oxe till att slagtas ledd varder, och såsom till en fjetter, der man de dårar med näpser;

Ords 7:23. Tilldess hon med enom pil skjuter honom igenom lefrena, och såsom en fogel skyndar sig till snarona, och vet icke att det gäller honom om lifvet.

Ords 7:24. Så hörer mig nu, min barn, och märker uppå mins muns tal.

Ords 7:25. Låt ditt hjerta icke vika in uppå hennes väg, och låt icke förföra dig in uppå hennes stigar.

Ords 7:26. Ty hon hafver många sargat och fällt, och allehanda mägtige äro dräpne af henne.

Ords 7:27. Hennes hus äro helvetes vägar, der man nederfar uti dödsens kammar.

ORDSPRÅKSBOKEN, 8. CAPITLET

Guds son är rätta viheten.

Ords 8:1. Ropar icke visheten, och klokheten låter sig höra?

Ords 8:2. Uppenbara på vägen, och på stråtene står hon;

Ords 8:3. Vid stadsportarna, der man ingår, ropar hon;

Ords 8:4. O! I män, jag ropar till eder; och ropar till folket.

Ords 8:5. Akter, I oförnuftige, uppå vishet, och I dårar, lägger det på hjertat.

Ords 8:6. Hörer, ty jag vill tala det märkeligit är, och lära det rätt är.

Ords 8:7. Ty min mun skall tala sanningen, och mina läppar skola hata det ogudaktigt är.

Ords 8:8. All mins muns tal är rätt; der är intet vrångt eller falskt inne;

Ords 8:9. De äro all klar dem som förstå dem, och rätt dem som vilja anamma dem.

Ords 8:10. Tager vid min tuktan heldre än silfver, och akter lärdom högre än kosteligit guld.

Ords 8:11. Ty vishet är bättre än perlor, och allt det man önska må, kan intet liknas henne.

Ords 8:12. Jag, vishet, bor när klokhetene, och jag kan gifva god råd.

Ords 8:13. HERRANS fruktan hatar det arga, högfärd, högmod och ondan väg; och jag kan icke lida en vrångan mun.

Ords 8:14. Mitt är både råd och dåd; jag hafver förstånd och magt;

Ords 8:15. Genom mig regera Konungarna, och rådherrarna stadga rätthet.

Ords 8:16. Genom mig råda Förstarna, regenter och alle domare på jordene.

Ords 8:17. Jag älskar dem som mig älska; och de som mig bittida söka, de finna mig.

Ords 8:18. Rikedom och ära är när mig, varaktigt gods och rättfärdighet.

Ords 8:19. Min frukt är bättre än guld och fint guld, och min tilldrägt bättre än utkoradt silfver.

Ords 8:20. Jag vandrar på rätta vägen, på domsens stigar;

Ords 8:21. Att jag skall väl besörja dem som mig älska, och uppfylla deras håfvor.

Ords 8:22. HERREN hafver haft mig i sina vägars begynnelse; förr hans gerningar var jag.

Ords 8:23. Jag är insatt af evighet, af begynnelsen, förr jordena.

Ords 8:24. Då djupen ännu intet voro, då var jag allaredo beredd; då källorna icke ännu runno med vatten.

Ords 8:25. Förr än bergen grundad voro, förr än högarna, var jag beredd.

Ords 8:26. Han hade icke ännu gjort jordena, och hvad derpå är, eller jordenes berg.

Ords 8:27. Då han beredde himmelen, var jag der; då han fattade djupen med sitt mål;

Ords 8:28. Då han befäste skyarna ofvantill; då han befäste djupsens källor;

Ords 8:29. Då han satte hafvena sitt mål, och vattnena, att de icke skulle gå öfver sina befallning; då han lade jordenes grund;

Ords 8:30. Då var jag verkandes med honom, och hade mina lust dagliga, och spelade för honom alltid;

Ords 8:31. Och spelade på hans jords krets, och min lust var med menniskors barn.

Ords 8:32. Så hörer mig nu, min barn; salige äro de som min väg behålla.

Ords 8:33. Hörer tuktan, och varer vise, och låter icke fara henne.

Ords 8:34. Säll är den menniska, som mig hörer, så att han vakar vid mina dörr dagliga, att han vaktar vid min dörrträ.

Ords 8:35. Den mig finner, han finner lifvet, och skall få behag af HERRANOM.

Ords 8:36. Men den som syndar emot mig, han skadar sina själ; alle de mig hata, de älska döden.