SVENSKA KJV BIBELN™
Förklaringar till texten i KJV med fokus på ordval, översättning till svenska, mått och enheter, samt hänvisningar till parallella Bibelställen.
v. 9-13 [*Notering 1: Lärjungarnas bön. Denna bön, ofta kallad “Herrens bön” eller Fader vår bönen, är egentligen inte en bön som Herren Jesus själv bad, utan en förebild på hur hans Judiska lärjungar skulle be under hans jordiska tjänst före korset och uppståndelsen. Jesus säger inte bönen “Fader vår” tillsammans med sina lärjungar, utan uppmanar dem att säga så – vilket antyder att hans egen relation till Fadern är unik (jfr Joh 20:17).
Uttrycket “Fader vår” och bönen om riket (v. 10) måste förstås i ljuset av Israels särskilda relation till Gud i evangelierna. Riket som åsyftas är det jordiska rike som Messias skulle upprätta (Matt 3:2; 11:12, 19:28), inte ett inre, andligt rike som liberala teologer ofta föreslår. Bönens etik om förlåtelse (v. 12) uttrycker en villkorlig förlåtelse, som stämmer med Guds handlande med Israel under lagen och före försoningsverket. I motsats till detta bygger den kristnes förlåtelse efter korset på Kristus fullbordade verk, genom tron i Kristus utgjutna blod (1Kor 15:1-4; Kol 1:14, 20; Ef 1:7, 2:8-9; Rom 3:25; 1 Joh 1:9) – inte på våra gärningar.
[*Notering 2: Herrens bön är uppbyggd med en tydlig och genomtänkt struktur. Den inleds med tre Gudsriktade begär, följda av fyra människoinriktade begär. Denna 3 + 4-uppdelning är inte tillfällig, utan speglar ett återkommande Bibliskt mönster där det gudomliga föregår det mänskliga.
De tre första böneleden rör Guds namn, Guds rike och Guds vilja:
Helgat vare ditt namn.
Tillkomme ditt rike.
Ske din vilja på jorden, såsom den är i himmelen.
Här riktas bönen uppåt och utåt – mot Guds ära, styre och ordning. Människan träder tillbaka och underordnar sig det som redan råder i himmelen.
De fyra följande böneleden gäller människans behov och beroende:
Giv oss i dag vårt dagliga bröd.
Förlåt oss våra skulder.
Led oss inte in i frestelse.
Befria oss från ondo.
Här erkänns människans dagliga behov – både kroppsliga och andliga – liksom hennes utsatthet för synd, prövning och ondska. Begären är enkla, kollektiva (oss), och uttrycker beroende snarare än självtillräcklighet. Denna ordning – först Gud, sedan människan – återkommer i Skriften. I Matt 13 presenteras först liknelser som uppenbarar Guds rikes natur, därefter sådana som visar hur människan förhåller sig till detta rike. I Upp 2–3 följer breven till församlingarna ett liknande mönster: först Kristus självuppenbarelse och dom, därefter församlingarnas tillstånd, ansvar och löfte. Bönens struktur lär alltså inte bara vad man ska be om, utan också i vilken ordning. Den formar bedjarens sinne: Guds ära och vilja sätts främst, och människans behov förstås rätt först i ljuset av detta.]
v. 10 [*Notering: Uttrycket “Thy will be done in earth, as it is in heaven” anger inte att Guds vilja först ska komma att ske i himmelen, utan att den redan är fullkomligt rådande där. Bönen gäller att jorden ska bringas i överensstämmelse med den himmelska ordningen. I KJV står ”as it is in heaven” med indikativ, vilket markerar ett befintligt tillstånd: i himmelen sker Guds vilja utan motstånd. Den svenska återgivningen: “Ske din vilja på jorden, såsom den är i himmelen” i SKJVB™ bevarar denna skillnad genom att låta ske gälla jorden (uppmaning) och är beskriva himmelen (konstaterande). Himmelen fungerar alltså som måttstock och förebild, inte som föremål för bönen. Jfr Ps 103:20–21; Dan 4:35.]
v. 12, 14-15 [*Notering: I Matt 6:12 används skuldterminologi (debts / debtors) för att beskriva synd som verklig förpliktelse och skuld inför Gud. I v. 14–15 förklarar Jesus denna bön genom att använda ordet trespasses (överträdelser), vilket visar att skulder och överträdelser avser samma moraliska verklighet, uttryckt med två olika bilder: juridisk skuld och lagöverträdelse. Verserna 12, 14 och 15 hör därför oskiljaktigt samman. Bönen i v. 12 är villkorad: “…såsom vi förlåter våra gäldenärer.” Detta klargörs uttryckligen i v. 14–15, där Jesus säger att Guds förlåtelse är knuten till människans förlåtelse. Den som inte förlåter, får inte heller förlåtelse. Detta innebär att bönen uttrycker en gärningsrelaterad ordning, där människans handlande får verkliga konsekvenser inför Gud. Förlåtelse presenteras här inte som frikopplad från människans respons, utan som något som förutsätter lydnad och efterföljelse. Denna undervisning måste förstås i sitt sammanhang och kan inte utan vidare överföras på nådeläran sådan den senare utvecklas i apostlarnas undervisning, där frälsningen beskrivs som en gåva av nåd, “inte av er själva… inte av gärningar” (Ef 2:8–9). Herrens bön tillhör Jesus undervisning före korset och före den fulla uppenbarelsen av rättfärdiggörelsen av nåd allena. Spänningen mellan dessa texter upphävs inte genom omtolkning, utan genom att respektera den progressiva uppenbarelsen: samma Gud verkar genom både krav och nåd, men i olika hushållningar och undervisningssammanhang.]
v. 13 [*Notering 1 v. 13: Avslutningen i vers 13 – “Ty riket är ditt…” – saknas i den kritiska Minoritets texten av de grekiska handskrifterna men finns i Majoritetstexten, återgivet i den KJV och texten citeras också av kyrkofäder före 400-talet.
Texten vittnar om bönens avslutande lovprisning till Gud. Slutorden i Matt 6:13 – “Ty ditt är riket, och makten, och härligheten, i evighet. Amen.” – fungerar i KJV inte som ett fristående tillägg, utan som en grundsats som motiverar den föregående bönen.
Ordet “ty” (for) anger orsak och grund: bönen “befria oss från ondo” vilar på bekännelsen att riket, makten och härligheten tillhör Gud. Det är alltså Guds suveränitet och makt som anges som skälet till att han kan och bör befria.
När dessa ord finns med avslutas bönen inte i människans nöd, utan i lovprisning och bekännelse.
Om doxologin utelämnas kvarstår bönens innehåll, men den retoriska och teologiska fullbordningen går förlorad: bönen slutar då i begäran snarare än i bekännelse av Guds herravälde. Kolonet i uttrycket “…utan befria oss från ondo: Ty ditt är riket …” markerar att det som följer är förklarande och grundläggande, inte ett nytt ämne. Jfr 1 Krön 29:11; Ps 145:11–13.]
[*Notering 2 v. 13: Ordet Amen är ett hebreiskt bekräftelseord som betyder sannerligen, så är det eller det är fast och sant. I Bibliskt bruk markerar Amen inte bara ett slut, utan ett instämmande i det som sagts – en troshandling som bekräftar både bönens innehåll och dess grund.
När den avslutande doxologin (“Ty ditt är riket …”) utelämnas i vissa Bibelutgåvor, saknas ofta även Amen, vilket gör att bönen får ett abrupt avslut utan uttalad bekräftelse. Därmed försvinner den liturgiska och bekännelsemässiga slutmarkeringen, där bedjaren själv sätter sitt samtycke till bönen inför Gud.
Med Amen avslutas bönen inte endast formellt, utan förseglas som ett uttryck för tro och tillit. Jfr Neh 8:6; 1 Krön 16:36.]
[*Notering 3, v. 13: “Och led oss inte in i frestelse”. Ordet “frestelse” återger det grekiska πειρασμός (peirasmos), som kan beteckna både frestelse till synd och prövning eller test. Betydelsen avgörs av sammanhanget. I denna bön kan uttrycket inte förstås som om Gud själv skulle locka till det onda, eftersom Skriften tydligt förnekar detta: “Gud frestar ingen” (Jak 1:13).
Bönen är därför en vädjan om beskydd, inte en anklagelse. Att ledas in i frestelse innebär att hamna i prövningar där människans svaghet riskerar att leda till fall. Bedjaren ber att Gud, som den suveräne ledaren, inte må tillåta att han förs in i sådana situationer utan beskydd, utan i stället bevara och leda rätt.
Uttrycket ger röst åt människans beroende av Guds ledning och erkänner att hon i sig själv saknar kraft att stå emot prövningar. Bönen harmonierar med Jesus ord i Getsemane: “Bedjen att ni inte kommer in i frestelse” (Luk 22:40), och med apostlarnas undervisning om att Gud i prövningen bereder en utväg (1 Kor 10:13), även om de troende kan behöva lida prövningar för en tid (1 Pet 1:6).]
v. 27 [*Notering: Uttrycket “by taking thought” i KJV betyder i äldre engelska att oroa sig eller bekymra sig, inte att tänka i allmänhet. Jesus talar om ängsligt grubbel. En aln (cubit) är ett konkret längdmått (ca 45 cm), och ordet växt återger KJV:s stature, som enligt äldre språkbruk (Webster 1828) i första hand betyder kroppslig längd eller naturlig kroppshöjd. I sammanhanget används ett avsiktligt oproportionerligt mått för att visa orons maktlöshet: ingen kan genom bekymmer förändra ens sin kroppsliga längd. Bilden är medvetet drastisk och pedagogisk. Poängen är inte graden (en aln), utan omöjligheten: mänsklig oro kan inte tillföra något verkligt till det Gud ensam råder över. Jfr Matt 6:25–30; Luk 12:25–26.]
© Bibelbiblioteket™ - Bibeln.Online: 1611 AV, den Auktoriserade King James Version - Svenska utgåvan - Svenska KJV Bibeln™